På grund av brister i bloggpress-verktygets funktionalitet
flyttas Sociologisuget över till adressen sociologisuget.wordpress.com.
Vi ses där!
tisdag 9 juni 2009
måndag 8 juni 2009
Från kropp till kött: Att konstruera objekt med sociala praktiker
av Lena Kulin
Där är en bit kött. Är det a) någons rumpa, b) en skinkstek eller c) hushållsavfall? Svaret skulle kunna bli: det beror på. Men vad beror det i så fall på? Hur går det till när ett stycke materia förvandlas till något annat? Annemarie Mol erbjuder en teori om hur människor med sociala praktiker konstruerar kunskap om verkligheten.
I artikeln Pathology and The Clinic: an Ethnographic Presentation of Two Atherosclerosis presenterar Mol (2000) en sociologisk metod som kan förklaras som en hybrid av filosofi, etnografi och konstruktivism. Med denna metod vill hon utveckla filosofiska termer som är särskilt lämpade för analys av relationer mellan det medicinska kunskapsfältet och dess objekt (2000: 82). Sådana objekt, exempelvis fall av sjukdomen ateroskleros, görs verkliga genom att medicinska praktiker på olika sätt gestaltar och begreppsliggör dem; “medical practices perform their objects” (ibid. p 82). Med Mols metod kan vi studera hur företeelser som tidigare har antagits befinna sig utom sociologins räckvidd görs verkliga på olika sätt i samband med praktiker som inkluderar verktyg, maskiner, teknologi, arkitektur och så vidare. Genom att observera praktiker, dess samspel med materiell kultur, dess sociala organisation och relationerna mellan dem, kan vi se hur de producerar kunskap om verkligheten på olika sätt.
Ett annat ämne, eller område, som Mols metod skulle kunna tillämpas på är köttproduktion. Med ‛köttproduktion’ avser jag hela den komplexa kedja av praktiker som hanterar ett djur (och senare delar av det) innan det slutligen konsumeras av människor i form av mat. Metoden gör det bland annat möjligt för oss att studera dess materiella kultur av verktyg och maskiner, dess genus- och klassbestämda sociala organisation, dess praktikers etik och politik, dess teknologi och ekonomi, och inte minst de skilda praktikernas olika gestaltningar (performances) av en och samma ko.
I en kokbok hittar jag ett recept på Filets Mignons Black and White. Ingredienser: 300 g oxfilé, 300 g kalvfilé. Oxfilé och kalvfilé är företeelser som ‘görs verkliga’ i ett charkuteri genom dess specifika praktiker. Filets Mignons däremot, görs verkliga i ett kök genom utförandet av kokkost. Mols modell erbjuder oss ett sätt att analysera relationer mellan kunskapsfält och dess objekt. I fallet köttproduktion betyder detta att vi kan studera hur ett och samma stycke materia ‛utförs’ på olika sätt genom olika praktiker som samexisterar genom ett nät av relationer.
Mol menar att experter inom olika medicinska kunskapsfält är överens om att de arbetar med att gestalta och begreppsliggöra samma företeelser på olika sätt. Trots att de symptom som gestaltas i olika praktiker inte alltid ”sammanfaller”, samarbetar experterna för att skapa ett kontinuum mellan dem som gör det möjligt att förstå sjukdomar som enhetliga företeelser trots att de, enligt Mol, är multipla företeelser. Mol frågar hur vi ska förstå en sådan samordning. När det gäller köttproduktion tycks det råda ett närmast motsatt förhållande; här finns en strävan att upprätta gap mellan objekten som görs i kedjans olika länkar, framförallt mellan dess yttersta ändar; mellan levande kalvar och Filets Mignons. Det syns exempelvis i den begränsade insynen köttkonsumenter tillåts få slakterier och djuruppfödares verksamhet; köttet blir verkligt för köttätaren förstå då hon möter det i en ”ren” och oblodig och odramatisk inramning; i butikens kyldisk eller som måltid på en restaurang. Praktiker gestaltar inte bara djuret på olika sätt utan vinnlägger sig också om att skapa ett begreppsligt diskontinuum som lägger ut ett betryggande avstånd mellan köttätarens njutning och djurets lidande, mellan köttätarens medvetna val och köttproduktionens etiska och politiska aspekter, mellan kalvar som ‛bodies of flesh’ och kalvfilé som ‛pieces of meat’. Vi kan alltså, med Mols modell, studera de politiska, etiska, kulturella och ekonomiska aspekterna hos flesh/meat. Samtidigt gör hennes strävan att förklara hur medicinska praktiker försöker skapa en kontinuitet mellan deras olika gestaltningar av ”samma” företeelse, och hennes, i mitt tycke något undermåliga, analys av hur detta arbete går till, att metoden behöver utvecklas för att kunna redogöra för fall där praktiker som sysslar med ”samma” företeelse istället strävar efter att upprätta diskontinuiteter.
Med Mols metod av etnografisk observation parat med filosofiska termer som förmår beskriva relationen mellan kunskapsfält och dess objekt kan vi även studera relationerna mellan köttproduktionens ‛inre’ och ‛yttre’ aktörer (såsom EU, riksdagen, media, politiska organisationer) och hur dessa relationer i sin tur står i förbindelse till de olika praktikernas respektive gestaltning av ‛kött’. Mols metod lämpar sig bra för en sådan typ av problemformuleringar eftersom den förmår göra för- och nackdelarna med att gestalta verkligheten på olika sätt tillgängliga för politisk debatt.
Referenser
Barry, A (2001) Political Machines: Governing a Technological Society, London: The Athlone Press.
Mol, A. (2000) ‘Pathology and the Clinic: an Ethnographic Presentation of Two Atherosclerosis’ in A. Cambrosio, M. Lock, A. Young (eds.) Living and Working with The New Medical Technologies, Cambridge: University Press.
Där är en bit kött. Är det a) någons rumpa, b) en skinkstek eller c) hushållsavfall? Svaret skulle kunna bli: det beror på. Men vad beror det i så fall på? Hur går det till när ett stycke materia förvandlas till något annat? Annemarie Mol erbjuder en teori om hur människor med sociala praktiker konstruerar kunskap om verkligheten.
I artikeln Pathology and The Clinic: an Ethnographic Presentation of Two Atherosclerosis presenterar Mol (2000) en sociologisk metod som kan förklaras som en hybrid av filosofi, etnografi och konstruktivism. Med denna metod vill hon utveckla filosofiska termer som är särskilt lämpade för analys av relationer mellan det medicinska kunskapsfältet och dess objekt (2000: 82). Sådana objekt, exempelvis fall av sjukdomen ateroskleros, görs verkliga genom att medicinska praktiker på olika sätt gestaltar och begreppsliggör dem; “medical practices perform their objects” (ibid. p 82). Med Mols metod kan vi studera hur företeelser som tidigare har antagits befinna sig utom sociologins räckvidd görs verkliga på olika sätt i samband med praktiker som inkluderar verktyg, maskiner, teknologi, arkitektur och så vidare. Genom att observera praktiker, dess samspel med materiell kultur, dess sociala organisation och relationerna mellan dem, kan vi se hur de producerar kunskap om verkligheten på olika sätt.
Ett annat ämne, eller område, som Mols metod skulle kunna tillämpas på är köttproduktion. Med ‛köttproduktion’ avser jag hela den komplexa kedja av praktiker som hanterar ett djur (och senare delar av det) innan det slutligen konsumeras av människor i form av mat. Metoden gör det bland annat möjligt för oss att studera dess materiella kultur av verktyg och maskiner, dess genus- och klassbestämda sociala organisation, dess praktikers etik och politik, dess teknologi och ekonomi, och inte minst de skilda praktikernas olika gestaltningar (performances) av en och samma ko.
I en kokbok hittar jag ett recept på Filets Mignons Black and White. Ingredienser: 300 g oxfilé, 300 g kalvfilé. Oxfilé och kalvfilé är företeelser som ‘görs verkliga’ i ett charkuteri genom dess specifika praktiker. Filets Mignons däremot, görs verkliga i ett kök genom utförandet av kokkost. Mols modell erbjuder oss ett sätt att analysera relationer mellan kunskapsfält och dess objekt. I fallet köttproduktion betyder detta att vi kan studera hur ett och samma stycke materia ‛utförs’ på olika sätt genom olika praktiker som samexisterar genom ett nät av relationer.
Mol menar att experter inom olika medicinska kunskapsfält är överens om att de arbetar med att gestalta och begreppsliggöra samma företeelser på olika sätt. Trots att de symptom som gestaltas i olika praktiker inte alltid ”sammanfaller”, samarbetar experterna för att skapa ett kontinuum mellan dem som gör det möjligt att förstå sjukdomar som enhetliga företeelser trots att de, enligt Mol, är multipla företeelser. Mol frågar hur vi ska förstå en sådan samordning. När det gäller köttproduktion tycks det råda ett närmast motsatt förhållande; här finns en strävan att upprätta gap mellan objekten som görs i kedjans olika länkar, framförallt mellan dess yttersta ändar; mellan levande kalvar och Filets Mignons. Det syns exempelvis i den begränsade insynen köttkonsumenter tillåts få slakterier och djuruppfödares verksamhet; köttet blir verkligt för köttätaren förstå då hon möter det i en ”ren” och oblodig och odramatisk inramning; i butikens kyldisk eller som måltid på en restaurang. Praktiker gestaltar inte bara djuret på olika sätt utan vinnlägger sig också om att skapa ett begreppsligt diskontinuum som lägger ut ett betryggande avstånd mellan köttätarens njutning och djurets lidande, mellan köttätarens medvetna val och köttproduktionens etiska och politiska aspekter, mellan kalvar som ‛bodies of flesh’ och kalvfilé som ‛pieces of meat’. Vi kan alltså, med Mols modell, studera de politiska, etiska, kulturella och ekonomiska aspekterna hos flesh/meat. Samtidigt gör hennes strävan att förklara hur medicinska praktiker försöker skapa en kontinuitet mellan deras olika gestaltningar av ”samma” företeelse, och hennes, i mitt tycke något undermåliga, analys av hur detta arbete går till, att metoden behöver utvecklas för att kunna redogöra för fall där praktiker som sysslar med ”samma” företeelse istället strävar efter att upprätta diskontinuiteter.
Med Mols metod av etnografisk observation parat med filosofiska termer som förmår beskriva relationen mellan kunskapsfält och dess objekt kan vi även studera relationerna mellan köttproduktionens ‛inre’ och ‛yttre’ aktörer (såsom EU, riksdagen, media, politiska organisationer) och hur dessa relationer i sin tur står i förbindelse till de olika praktikernas respektive gestaltning av ‛kött’. Mols metod lämpar sig bra för en sådan typ av problemformuleringar eftersom den förmår göra för- och nackdelarna med att gestalta verkligheten på olika sätt tillgängliga för politisk debatt.
Referenser
Barry, A (2001) Political Machines: Governing a Technological Society, London: The Athlone Press.
Mol, A. (2000) ‘Pathology and the Clinic: an Ethnographic Presentation of Two Atherosclerosis’ in A. Cambrosio, M. Lock, A. Young (eds.) Living and Working with The New Medical Technologies, Cambridge: University Press.
Bloggen, en ny form av forskningsproduktion?
Av: Stefan Molnar
Till mitt första blogginlägg här på Sociologisuget tänkte jag att det skulle passa bra att placera Bloggen som fenomen i ett större, sociologiskt, sammanhang; detta genom att koppla den till de nya former av produktion av forskningsrelaterad kunskap som har lyfts fram inom ämnet vetenskapsstudier under senaste årtiondena.
Centralt inom detta område är den tanke som har förts fram av Gibbons m.fl. (1994, 2001) om att formerna för produktion av forskningsrelaterad kunskap har förändrats en hel del under efterkrigstiden, något som författarna kallar för mode 2 kunskapsproduktion. Föregående sätt att producera kunskap på, mode 1, kännetecknades av en hierarkisk uppdelning mellan olika akademiska discipliner, en klar avgränsning mellan tillämpad forskning och grundforskning, en auktoritativ syn på vetenskaplig kunskap och att denna kunskap produceras inom universitetets väggar. Mode 2 kännetecknas istället av tvärvetenskaplig forskning, en sammanblandning av grund- och tillämpad forskning och en vilja att lyssna till och ta i beaktande vad som sägs utanför universitetets väggar. Slutligen, vilket är av intresse för detta blogginlägg, kännetecknas Mode 2 av att mer och mer forskning bedrivs av institutioner som befinner sig utanför universitetets väggar eller befinner sig mellan samhällets olika sektorer, som tankesmedjor, centers of excellence, tvärsektoriella forskningsprojekt, patientgrupper, offentliga och privata forskningsinstitut osv.
Nära relaterat till idén om mode 1 och mode 2 är uttrycket Research in the Wild (2001), myntat av forskarna Michel Callon och Vololona Rabeharisoa. Uttrycket används för att karaktärisera den växande tendensen i samhället att icke-forskare engagerar sig i produktionen av vetenskapligt relaterad kunskap. Callon tar patientgrupper som ett exempel, inom vilka patienter med ett specifikt sjukdomstillstånd sätter igång, och engagerar sig i, forskningsprojekt, i syfte att få mer kunskap om den specifika sjukdomen. Deras engagemang berör saker som att formulera forskningsproblem, konstruera och skicka ut enkäter, anställa forskare och bidra med sina egna kunskaper och tolkningar av data. Research in the Wild, sätter Callon i relation till traditionell laboratorieforskning där inte icke-forskare är involverade i forskningsprocessen på samma vis.
Det är i detta sammanhang som jag tänker mig att bloggen, som en ny form av kunskapsproducerande institution, går att placera. Bloggar finns i en uppsjö av former och behandlar en mängd olika ämnen. Min fokus ligger emellertid på den typ av samhällsvetenskapligt fokuserade bloggar, som det finns många av idag, inom vilka en intensiv, forskningsorienterad diskussion förs mellan forskare och icke-forskare. Ett exempel på detta fenomen är en samling framförallt göteborgska, samhällsvetenskapligt orienterade bloggar, några av vilka jag själv har följt under några års tid. Hit hör bloggar drivna av forskare som sociologen Karl Palmås (99, our 68), vetenskapensteoretikern Christoffer Kullenberg (Intensifier) och statsvetaren Johan Karlsson (Mothugg), men också av icke-forskare som journalisten och kulturvetaren Jimmy Sand (Strötankar och Sentenser) samt politikerna Heiti Ernits (Idéer, tankar och reflektion) och Johannes Åsberg (Bios politikos); för att ta några exempel. Dessa personer skriver alla om samhällsvetenskapliga spörsmål samt kommenterar på varandras blogginlägg. Till detta kommer ytterligare en mängd personer som inte driver egna bloggar men som ändå är inne och kommenterar flitigt. Det intressanta i sammanhangen är att inläggen oftast har mycket av en forskningsrelaterad utformning, men inte bara det, utan även att kommentarerna har en sådan utformning. En diskussion på en av dessa bloggar kan gå till så att en person skriver en tråd som relaterar till ett samhällsvetenskapligt område och på denna tråd följer ett utbyte av kommentarer och analyser i trådens kommentatorsfält. När jag har följt dessa bloggar under en period har jag på ett tydligt sätt kunna se hur de involverade individerna tillsammans har byggt upp en gemensam kunskapsbas, framförallt inspirerad av samhällsvetenskapliga tänkare som Bruno Latour, Manuel Delanda, Gilles Deuleze & Felix Guattari m.m. Teorier har vridits och vänts på, empiriska exempel har förts in, nya definitioner har uppstått och skribenterna har på så sätt mer och mer närmat sig varandra i sitt sätt att analysera världen på. Denna diskussion håller i skrivande stund till och med på att resultera i en bok med arbetsnamnet En liten bok om slem, centralt för vilken är att boken till stor del är ett resultat av de diskussioner som har förts på de aktuella bloggarna.
Min tanke är att bloggar av typen ovan är ett exempel på den form av mode 2-kunskapsproduktion som Gibbons med kollegor talar om; en institution som inte är begränsad till universitetets väggar, men där teorier, empiriska exempel, analyser, kort sagt vetenskapligt relaterad forskning, utförs. Men det är också ett exempel på Callons Research in the Wild, där icke-forskare är med och bidrar med kunskap till forskningsprocessen.
Vem vet, kanske kan också Sociologisuget med tiden utvecklas till en sådan institution?
Källor
Callon, Michel, Rabeharisoa, Vololona. (2003). Research ´in the wild´ and the shaping of new social identities. Technology & Society, (25) p. 193-204
Gibbons, Michael; Camille Limoges, Helga Nowotny, Simon Schwartzman, Peter Scott, & Martin Trow (1994). The new production of knowledge: the dynamics of science and research in contemporary societies. London: Sage.
Michael Gibbons, Nowotny, Helga, Peter Scott & (2001). Rethinking science: knowledge in an age of uncertainty. Cambridge: Polity.
Till mitt första blogginlägg här på Sociologisuget tänkte jag att det skulle passa bra att placera Bloggen som fenomen i ett större, sociologiskt, sammanhang; detta genom att koppla den till de nya former av produktion av forskningsrelaterad kunskap som har lyfts fram inom ämnet vetenskapsstudier under senaste årtiondena.
Centralt inom detta område är den tanke som har förts fram av Gibbons m.fl. (1994, 2001) om att formerna för produktion av forskningsrelaterad kunskap har förändrats en hel del under efterkrigstiden, något som författarna kallar för mode 2 kunskapsproduktion. Föregående sätt att producera kunskap på, mode 1, kännetecknades av en hierarkisk uppdelning mellan olika akademiska discipliner, en klar avgränsning mellan tillämpad forskning och grundforskning, en auktoritativ syn på vetenskaplig kunskap och att denna kunskap produceras inom universitetets väggar. Mode 2 kännetecknas istället av tvärvetenskaplig forskning, en sammanblandning av grund- och tillämpad forskning och en vilja att lyssna till och ta i beaktande vad som sägs utanför universitetets väggar. Slutligen, vilket är av intresse för detta blogginlägg, kännetecknas Mode 2 av att mer och mer forskning bedrivs av institutioner som befinner sig utanför universitetets väggar eller befinner sig mellan samhällets olika sektorer, som tankesmedjor, centers of excellence, tvärsektoriella forskningsprojekt, patientgrupper, offentliga och privata forskningsinstitut osv.
Nära relaterat till idén om mode 1 och mode 2 är uttrycket Research in the Wild (2001), myntat av forskarna Michel Callon och Vololona Rabeharisoa. Uttrycket används för att karaktärisera den växande tendensen i samhället att icke-forskare engagerar sig i produktionen av vetenskapligt relaterad kunskap. Callon tar patientgrupper som ett exempel, inom vilka patienter med ett specifikt sjukdomstillstånd sätter igång, och engagerar sig i, forskningsprojekt, i syfte att få mer kunskap om den specifika sjukdomen. Deras engagemang berör saker som att formulera forskningsproblem, konstruera och skicka ut enkäter, anställa forskare och bidra med sina egna kunskaper och tolkningar av data. Research in the Wild, sätter Callon i relation till traditionell laboratorieforskning där inte icke-forskare är involverade i forskningsprocessen på samma vis.
Det är i detta sammanhang som jag tänker mig att bloggen, som en ny form av kunskapsproducerande institution, går att placera. Bloggar finns i en uppsjö av former och behandlar en mängd olika ämnen. Min fokus ligger emellertid på den typ av samhällsvetenskapligt fokuserade bloggar, som det finns många av idag, inom vilka en intensiv, forskningsorienterad diskussion förs mellan forskare och icke-forskare. Ett exempel på detta fenomen är en samling framförallt göteborgska, samhällsvetenskapligt orienterade bloggar, några av vilka jag själv har följt under några års tid. Hit hör bloggar drivna av forskare som sociologen Karl Palmås (99, our 68), vetenskapensteoretikern Christoffer Kullenberg (Intensifier) och statsvetaren Johan Karlsson (Mothugg), men också av icke-forskare som journalisten och kulturvetaren Jimmy Sand (Strötankar och Sentenser) samt politikerna Heiti Ernits (Idéer, tankar och reflektion) och Johannes Åsberg (Bios politikos); för att ta några exempel. Dessa personer skriver alla om samhällsvetenskapliga spörsmål samt kommenterar på varandras blogginlägg. Till detta kommer ytterligare en mängd personer som inte driver egna bloggar men som ändå är inne och kommenterar flitigt. Det intressanta i sammanhangen är att inläggen oftast har mycket av en forskningsrelaterad utformning, men inte bara det, utan även att kommentarerna har en sådan utformning. En diskussion på en av dessa bloggar kan gå till så att en person skriver en tråd som relaterar till ett samhällsvetenskapligt område och på denna tråd följer ett utbyte av kommentarer och analyser i trådens kommentatorsfält. När jag har följt dessa bloggar under en period har jag på ett tydligt sätt kunna se hur de involverade individerna tillsammans har byggt upp en gemensam kunskapsbas, framförallt inspirerad av samhällsvetenskapliga tänkare som Bruno Latour, Manuel Delanda, Gilles Deuleze & Felix Guattari m.m. Teorier har vridits och vänts på, empiriska exempel har förts in, nya definitioner har uppstått och skribenterna har på så sätt mer och mer närmat sig varandra i sitt sätt att analysera världen på. Denna diskussion håller i skrivande stund till och med på att resultera i en bok med arbetsnamnet En liten bok om slem, centralt för vilken är att boken till stor del är ett resultat av de diskussioner som har förts på de aktuella bloggarna.
Min tanke är att bloggar av typen ovan är ett exempel på den form av mode 2-kunskapsproduktion som Gibbons med kollegor talar om; en institution som inte är begränsad till universitetets väggar, men där teorier, empiriska exempel, analyser, kort sagt vetenskapligt relaterad forskning, utförs. Men det är också ett exempel på Callons Research in the Wild, där icke-forskare är med och bidrar med kunskap till forskningsprocessen.
Vem vet, kanske kan också Sociologisuget med tiden utvecklas till en sådan institution?
Källor
Callon, Michel, Rabeharisoa, Vololona. (2003). Research ´in the wild´ and the shaping of new social identities. Technology & Society, (25) p. 193-204
Gibbons, Michael; Camille Limoges, Helga Nowotny, Simon Schwartzman, Peter Scott, & Martin Trow (1994). The new production of knowledge: the dynamics of science and research in contemporary societies. London: Sage.
Michael Gibbons, Nowotny, Helga, Peter Scott & (2001). Rethinking science: knowledge in an age of uncertainty. Cambridge: Polity.
söndag 7 juni 2009
Skolskjutningar och anomi
av Joacim Rosenlund
Hur kan man finna förklaringar på det som inte går att förstå? Sådana fenomen beskrivs kanske lättast i form av negation, vad det inte är eller vad som saknas. En sådan företeelse i samhället är skolskjutningar som ofta om inte alltid väcker avsky, rädsla och fruktan för att det är så långt ifrån det samhälle vi är vana vid att omge oss med. I detta tillstånd är all form av respekt och solidaritet till medmänniskan som bortblåst, det är främmande men det förekommer ändå. Skolskjutningar utförs företrädesvis av unga män i skolålder med tillgång till skjutvapen med konsekvensen att ett större antal elever och lärare förlorar livet. Columbine och Virginia Tech är två uppmärksammade händelser i USA men fenomenet är inte unikt för landet, Tyskland och Finland har också drabbats på senare tid. För att inte tala om alla liknande händelser som inte fått uppmärksamhet i media.
Förundran och förtvivlan väcks kring dessa händelser i försök att förstå vad som har hänt. Ett sätt att tackla problemet är att vidare studera på vilket sätt samhället kan vara så frånvarande. En ingång till detta är samhällets reglering av individen. Detta är en sociologisk förklaring till skillnad från hänvisningar till individens psykologiska och eller biologiska dispositioner. En individ som rättar sig efter samhällets normer och lagar är reglerad på en bra nivå, en god representant för samhället och de värden som är eftersträvansvärda där. Det intressanta är inte hur en enskild händelse kan förekomma i brist på reglering utan snarare huruvida ett samhälle kan vara så långt borta att vad som helst kan hända. Émile Durkheim beskriver tillståndet, där regleringen av individen är svag, som anomi vilket bland annat sker i tider av samhällelig förändring och kris. En diskussion huruvida vår nutid genomgår omfattande förändringar eller ej kommer inte bearbetas här. Anomi ger sig till känna på individnivå i form av en förvirring där individen inte längre vet vart den står eller vilka mål och medel som är eftersträvansvärda, horisonten är så vid att en stigande frustration uppkommer. Kontakten med samhället blir här påtagligt frånvarande vilket Durkheim menar leder till självdestruktivt beteende hos individen. Skolskjutningar förklaras ibland som förlängda självmord då massakern ofta avslutas på så sätt, en kanske inte alltför avlägsen tanke.
Robert K. Merton har en annan syn på vad anomi är inom sitt funktionalistiska teoribygge. Han menar att de mål som samhället förordar som bra och eftersträvansvärda inte går att nå för alla individer, ekonomisk vinning torde vara ett tydligt exempel. Individen ventilerar denna frustration med hjälp av andra medel för att nå målen. Dessa medel ser samhället ned på – avvikande beteende såsom kriminalitet. Merton sätter upp ett antal olika alternativ som individen kan ta: allt mellan konform anpassning som exemplifieras i den laglydiga samhällsmedborgaren, till uppror där individen begår handlingar som tar avstånd från normer och regler. I upproret tar individen mest avstånd från samhället och där förekommer således minst reglering. Skolskjutningar borde då kunna vara ett av de yttersta exemplen på uppror som resultat av frustration över en viss situation.
Vad individerna är frustrerade över är ytterligare en gåta att fundera över. En profilbild över förövarna verkar ha varit svår att ta fram förutom det faktum att de flesta dåd länge har varit planerade, vilket tyder på en över tid växande missnöjsamhet över situationen. Förfrämligandet gentemot samhället och medmänniskorna växer mer och mer tills den olyckliga dagen kommer. Det är inte heller oviktigt att ta reda på vad som personifierar samhället för dessa individer: skolan, styrningen, framgången, populariteten – troligen ger allt föregående negativa associationer i form av mål som är utom räckhåll. Förklaringen av skolskjutningar ligger i det faktum att samhället är så pass frånvarande att allt kan hända och allt går för sig. Förklaringen till huruvida ett samhälle kan vara frånvarande, när det alltid omger oss, står att finna i teorin om anomi. Det finns i detta tillstånd inga konsekvenser eftersom de människor och det samhälle som kan döma inte längre finns där för individen. Behöver då inte detta tillstånd bli tydligt genom någon form av kris? Anomi är de stora strukturernas begrepp förstås men det kanske inte alltid är så tydligt i verkligheten där större dolda strukturer kan bidra till förändringar i skolmiljön, arbetet, familjesituationen o.s.v. Det kan också vara en överhängande subtil kris som är typisk för det moderna samhället vilket är en skrämmande tanke.
Detta tillstånd kan låta som en omöjlighet att ens råda bot på, fast i praktiken behöver det inte vara så svårt att förstärka det sammanhang individer behöver för att orientera sig i samhället. Tidigare skapades detta effektivt av kyrka, tradition och stat men en återgång till det gamla blir svårt och möjligen icke önskvärt. Durkheim föreslog ett ansvar på organisatorisk nivå men angav inga precisa riktlinjer för detta. Vissa riktlinjer borde ändå vara gynnsamma att följa såsom restriktiva vapenlagar som kan visa på det negativa med tillgång till vapen. Detta räcker troligen inte till utan bör kompletteras med en sammanhållning inom skolan som bearbetar det utanförskap som förekommer, möjligen kan mindre klasser och specialhjälp verka positivt, för att ta ned lösningarna på en pragmatisk nivå. Skolan kan inte ta allt ansvar givetvis, staten i stort behöver ha en policy som tar hänsyn till alla och inte lämnar någon utanför. Slutligen behövs det kanske bara någon som är uppmärksam och lyssnar för att skapa känslan av den andre, samhället och medmänniskan som ändå finns där någonstans i formen av en värdefull gemenskap som måste tas tillvara på. Tragedin syns i förövarnas ögon men hoppet är påtagligt hos de flesta andra människor med insikten att det är samma samhälle som vi alla omger oss med.
Joacim Rosenlund
KÄLLOR
Durkheim, Emile (1964). The Division of Labor in Society. New York: Free Press.
Durkheim, Emile (1983). Självmordet. Lund: Argos.
Hughes, John A., Sharrock, Wes & Martin, Peter J. (2003). Understanding classical sociology. London: Sage.
Merton, Robert K. (1938). Social Structure and Anomie. American Sociological Review, vol. 3:5, ss. 672-682
INTERNET
Tidigare skolskjutningar: http://www.gt.se/nyheter/1.1047753/tidigare-skolskjutningar
Om profiler: http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/shows/kinkel/profile
Hur kan man finna förklaringar på det som inte går att förstå? Sådana fenomen beskrivs kanske lättast i form av negation, vad det inte är eller vad som saknas. En sådan företeelse i samhället är skolskjutningar som ofta om inte alltid väcker avsky, rädsla och fruktan för att det är så långt ifrån det samhälle vi är vana vid att omge oss med. I detta tillstånd är all form av respekt och solidaritet till medmänniskan som bortblåst, det är främmande men det förekommer ändå. Skolskjutningar utförs företrädesvis av unga män i skolålder med tillgång till skjutvapen med konsekvensen att ett större antal elever och lärare förlorar livet. Columbine och Virginia Tech är två uppmärksammade händelser i USA men fenomenet är inte unikt för landet, Tyskland och Finland har också drabbats på senare tid. För att inte tala om alla liknande händelser som inte fått uppmärksamhet i media.
Förundran och förtvivlan väcks kring dessa händelser i försök att förstå vad som har hänt. Ett sätt att tackla problemet är att vidare studera på vilket sätt samhället kan vara så frånvarande. En ingång till detta är samhällets reglering av individen. Detta är en sociologisk förklaring till skillnad från hänvisningar till individens psykologiska och eller biologiska dispositioner. En individ som rättar sig efter samhällets normer och lagar är reglerad på en bra nivå, en god representant för samhället och de värden som är eftersträvansvärda där. Det intressanta är inte hur en enskild händelse kan förekomma i brist på reglering utan snarare huruvida ett samhälle kan vara så långt borta att vad som helst kan hända. Émile Durkheim beskriver tillståndet, där regleringen av individen är svag, som anomi vilket bland annat sker i tider av samhällelig förändring och kris. En diskussion huruvida vår nutid genomgår omfattande förändringar eller ej kommer inte bearbetas här. Anomi ger sig till känna på individnivå i form av en förvirring där individen inte längre vet vart den står eller vilka mål och medel som är eftersträvansvärda, horisonten är så vid att en stigande frustration uppkommer. Kontakten med samhället blir här påtagligt frånvarande vilket Durkheim menar leder till självdestruktivt beteende hos individen. Skolskjutningar förklaras ibland som förlängda självmord då massakern ofta avslutas på så sätt, en kanske inte alltför avlägsen tanke.
Robert K. Merton har en annan syn på vad anomi är inom sitt funktionalistiska teoribygge. Han menar att de mål som samhället förordar som bra och eftersträvansvärda inte går att nå för alla individer, ekonomisk vinning torde vara ett tydligt exempel. Individen ventilerar denna frustration med hjälp av andra medel för att nå målen. Dessa medel ser samhället ned på – avvikande beteende såsom kriminalitet. Merton sätter upp ett antal olika alternativ som individen kan ta: allt mellan konform anpassning som exemplifieras i den laglydiga samhällsmedborgaren, till uppror där individen begår handlingar som tar avstånd från normer och regler. I upproret tar individen mest avstånd från samhället och där förekommer således minst reglering. Skolskjutningar borde då kunna vara ett av de yttersta exemplen på uppror som resultat av frustration över en viss situation.
Vad individerna är frustrerade över är ytterligare en gåta att fundera över. En profilbild över förövarna verkar ha varit svår att ta fram förutom det faktum att de flesta dåd länge har varit planerade, vilket tyder på en över tid växande missnöjsamhet över situationen. Förfrämligandet gentemot samhället och medmänniskorna växer mer och mer tills den olyckliga dagen kommer. Det är inte heller oviktigt att ta reda på vad som personifierar samhället för dessa individer: skolan, styrningen, framgången, populariteten – troligen ger allt föregående negativa associationer i form av mål som är utom räckhåll. Förklaringen av skolskjutningar ligger i det faktum att samhället är så pass frånvarande att allt kan hända och allt går för sig. Förklaringen till huruvida ett samhälle kan vara frånvarande, när det alltid omger oss, står att finna i teorin om anomi. Det finns i detta tillstånd inga konsekvenser eftersom de människor och det samhälle som kan döma inte längre finns där för individen. Behöver då inte detta tillstånd bli tydligt genom någon form av kris? Anomi är de stora strukturernas begrepp förstås men det kanske inte alltid är så tydligt i verkligheten där större dolda strukturer kan bidra till förändringar i skolmiljön, arbetet, familjesituationen o.s.v. Det kan också vara en överhängande subtil kris som är typisk för det moderna samhället vilket är en skrämmande tanke.
Detta tillstånd kan låta som en omöjlighet att ens råda bot på, fast i praktiken behöver det inte vara så svårt att förstärka det sammanhang individer behöver för att orientera sig i samhället. Tidigare skapades detta effektivt av kyrka, tradition och stat men en återgång till det gamla blir svårt och möjligen icke önskvärt. Durkheim föreslog ett ansvar på organisatorisk nivå men angav inga precisa riktlinjer för detta. Vissa riktlinjer borde ändå vara gynnsamma att följa såsom restriktiva vapenlagar som kan visa på det negativa med tillgång till vapen. Detta räcker troligen inte till utan bör kompletteras med en sammanhållning inom skolan som bearbetar det utanförskap som förekommer, möjligen kan mindre klasser och specialhjälp verka positivt, för att ta ned lösningarna på en pragmatisk nivå. Skolan kan inte ta allt ansvar givetvis, staten i stort behöver ha en policy som tar hänsyn till alla och inte lämnar någon utanför. Slutligen behövs det kanske bara någon som är uppmärksam och lyssnar för att skapa känslan av den andre, samhället och medmänniskan som ändå finns där någonstans i formen av en värdefull gemenskap som måste tas tillvara på. Tragedin syns i förövarnas ögon men hoppet är påtagligt hos de flesta andra människor med insikten att det är samma samhälle som vi alla omger oss med.
Joacim Rosenlund
KÄLLOR
Durkheim, Emile (1964). The Division of Labor in Society. New York: Free Press.
Durkheim, Emile (1983). Självmordet. Lund: Argos.
Hughes, John A., Sharrock, Wes & Martin, Peter J. (2003). Understanding classical sociology. London: Sage.
Merton, Robert K. (1938). Social Structure and Anomie. American Sociological Review, vol. 3:5, ss. 672-682
INTERNET
Tidigare skolskjutningar: http://www.gt.se/nyheter/1.1047753/tidigare-skolskjutningar
Om profiler: http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/shows/kinkel/profile
torsdag 28 maj 2009
Hockeyvåld - en socialpsykologisk betraktelse
av Lena Kulin
Medan begreppet fotbollsvåld syftar på våld som utövas av supportrar, är hockeyvåld ett begrepp för det våld som utövas mellan hockeyspelare under pågående match. Efter ett särskilt våldsamt fall av hockeyvåld i december 2008 publicerade Expressen en artikel med rubriken Kastade handskarna - årets värsta slagsmål: ”Färjestads kanadensare Lee Goren och Djurgårdens 20-åring Mikael Ahlén stod för ett av årets värsta slagsmål i elitserien. Med handskarna kastade slogs de med knytnävarna – utan att domarna ingrep.
- Onödigt att fortsätta när killen ligger ner på rygg, säger förre NHL-spelaren Calle Johansson i Canal Plus.” (1).
Hur kommer det sig att professionella hockeyspelare under pågående match, inför en fullsatt arena och tusentals tv-tittare, tar av sig handskarna och börjar slå med knytnävarna mot en motståndares ansikte? Med socialpsykologiska teorier om emotionell energi, interaktionsritualer och framstötens panik, ska jag här försöka ge ett svar på den frågan.
Emotionell energi beskrivs av Gerd Lindgren och Eva Olsson, som "en för individen inre kraftkälla som leder till entusiasm och samhörighet med gruppen” (2). Den genereras då individer ”delar erfarenheter och fokus och dessutom har tillgång till mötesplatser”, och gör att deltagarna blir ”medvetna om varandras känslor och fångas in i en gemensam stämning”(3). Inom elithockeyns värld förekommer en mängd interaktionsritualer varav den mest renodlade förmodligen är tränarnas ”pepptalks” inför match; själva syftet med denna företeelse är just att få spelarna att ”ladda upp” och skapa en särskild sinnesstämning i gruppen. Ishockeyklubben och tränarna kräver inte av elithockeyspelare att de alltid ska vinna – men de kräver att de ska spela hockey med ett särskilt emotionellt uttryck. Hockeyspelare ska vara aggressiva, laddade och ”hungriga”. Efter matchen utvärderar tränare, supportrar, journalister och sportkommentatorer spelarnas emotionella arbete.
”Gruppen skapar i ritualen gemensamma symboler som får en avgörande roll för vad den emotionella energin och hängivelsen för gruppen leder fram till” (4). Vilka symboler som skapas har att göra med hur gruppen är sammansatt. En homogen grupp har lättare för att utveckla uthålliga ritualer (5), och tenderar att skapa symboler som bekräftar gemensamma aspekter hos medlemmarnas identiteter. Bland elithockeyspelare skapas symboler som handlar om machomaskulinitet och kroppslig kraft/styrka/förmåga; symboler som gör att gruppens samlade emotionella energi kommer till uttryck i form av aggressivitet och intensitet.
Med interaktionsritualer, emotionell energi och symboler kan vi förklara hur en gemensam aggressiv sinnesstämning kan skapas i en grupp, men för att förklara steget från en särskild sinnesstämning till utbrott av fysiskt våld krävs ytterligare socialpsykologisk teori. Här kommer Randall Collins teori om framstötens panik (6) väl till pass. Framstötens panik är en slags idealtyp som beskriver den socialpsykologiska process som leder fram till våldshandlingar som förefaller vara oproportionerligt våldsamma i relation till omständigheterna. Det är en slags våldsbenägen panik som bryter ut då en grupp människor faller in i en "emotionell rytm" som "driver dem till handlingar de normalt sett inte skulle godkänna om de i lugn och ro fått reflektera över dem” (7).
Processen börjar med att en anspänning, i form av aggressioner mot en fiende, byggs upp och hållits tillbaka inom en grupp under det att en jakt - eller ett spel - pågår. Ju längre aggressionerna hålls tillbaka, desto mer ökar anspänningen inom gruppen och en lust till våld hos de enskilda individerna. När en individ tillsist konfronteras med fienden når anspänningen klimax, samtidigt som individen drabbas av en plötslig intensiv rädsla då han/hon inser att möjligheten att undvika kroppsligt våld är förbi – det enda som återstår är att skada en annan människa (8). Det är denna "omvända" panik som försätter våldsutövaren i ett tillstånd som gör att han/hon fortsätter att slå även efter det att motståndaren är besegrad. Collins använder som exempel ett fall där poliser brukade övervåld mot ett gäng brottslingar sedan de tillfångatagits efter en intensiv jakt. Fullt så dramatiskt är sällan våldet som utspelas på en hockeyrink, men det betyder inte att inte samma socialpsykologiska processer kan ligga bakom.
”Vad en person gör när adrenalinet rinner till formas i olika riktingar och till olika handlingar beroende på situationella omständigheter” skriver Collins (9). I slagsmålet mellan Goren och Ahlén utgörs sådana omständigheter av elithockeyns kultur av machomaskulinitet och aggressivitet, vilken också tränare, supportrar, journalister och representanter för Elitserien som organisation, deltar i. Jag menar att mediala kommentarer som raljerar kring våldet ger näring åt denna kultur. Ett exempel på detta är en sportjournalist på Expressen som skriver: ”20-årige Mikael Ahlén vågade kasta handskarna och slåss mot Färjestads tuffe kanadensare Lee Goren. Goren vann fighten. Nu är jag ingen förespråkare för slagsmål, men jag blev imponerad av Ahlén som vågade visa vad han gick för.” (10).
Collins menar att framstötens panik är en process som handlar om att ”som grupp synkroniseras i den kollektiva känslan”. När det gäller hockeyvåld väcks här frågan: vad utgör i så fall gruppens gränser? Vem står utanför och innanför denna ”kollektiva känsla” i en arena som kokar av upphetsade känslor?
De emotionssociologiska begrepp som jag här har tillämpat – interaktionsritualer emotionell energi och framstötens panik – öppnar möjligheter för att förklara hur människor blir kapabla och villiga att utföra våldshandlingar. Och viktigast av allt; de ger oss verktyg att synliggöra socioemotionella och socialpsykologiska mönster och strukturer i händelser som vi annars skulle riskera att reducera till enstaka handlingar av enskilda individer.
Lena Kulin
1. http://www.expressen.se/1.1416205, ”Kastade handskarna – årets värsta slagsmål” av Pär Andersson, Expressen, hämtat 090427
2. s. 126, Lindgren, G. & Olsson, E. (2008) ”Emotionellt arbete med förhinder” i red. Å. Wettergren, B. Starrin & G. Lindgren, Det sociala livets emotionella grunder, [s123-144], Malmö: Liber AB.
3. Ibid.
4. Ibid. s. 127
5. Ibid.
6. Collins, R. (2008) ”Framstötens panik och de våldsamma övergreppens emotioner”, i red. Å. Wettergren, B. Starrin, G. Lindgren, Det sociala livets emotionella grunder, [s. 78-99], Malmö: Liber AB.
7. Ibid. s. 79
8. Ibid. s. 79
9. Ibid. s. 83
10. http://blogg.expressen.se/hockey/entry.jsp?messid=452631, ”NHL-slagsmål i Karlstad” av Magnus Nyström, Expressen, hämtat 090427
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)